Kirsti Koskensilta: Förändringar i arbetet inspirerade till att studera inom ett nytt område på ett nytt sätt

Anna Niemelä har redigerat denna artikel om Kirsti Koskensiltas tankar.

I mitt arbete som kvalitetsingenjör vid en yrkeshögskola lade jag märke till att min tidigare examen och arbetserfarenhet inte längre gav mig tillräcklig förståelse för utbildningsorganisationens utvecklingsarbete. 
Jag insåg att jag snart inte längre har ett jobb, om jag inte börjar utveckla  min yrkeskunskap i en ny riktning. 

Jag var utbildad diplomingenjör inom produktionsteknik och -ekonomi.  När min arbetsbeskrivning ändrats från företagskonsultationer till intern utveckling inom utbildningssamfundet, upplevde jag att jag behövde mer kunskap om vad yrkeshögskolan och dess pedagogik innebär. Mina tidigare studier gav verktyg för utveckling av en organisation.

Därför sökte jag och kom in till en utbildning i yrkespedagogik. Bytet av vetenskapsområde krävde helt nya färdigheter. Till skillnad från de tekniska studierna var pedagogiken full av begrepp, och synsätten var många. Jag var tvungen att utarbeta sätt att hantera stora mängder information och bygga upp en egen syn på den även genom att skriva.

Både i arbetet och i studierna måste jag lära mig nya sätt att arbeta, exempelvis hur man läser och skriver olika texter i olika situationer. Även det gemensamma processkrivandet och de informationstekniska verktygen utmanade mina gamla vanor. Det var viktigt att jag övergav dåliga studie- och arbetstekniker och funderade på vilka sätt att lära som är bäst för just mig.

Mina läs- och skrivsvårigheter och problem med gestaltningsförmågan gjorde studierna och i synnerhet skrivandet av pro gradu-avhandlingen besvärligare än normalt. Jag har alltid varit medveten om mina svårigheter, men min förståelse för mina inlärningssvårigheter har utvecklats hela tiden. Jag fick stöd från utbildningsanordnaren först i mina pedagogikstudier. Mina närstående har alltid stöttat mig i min kamp på olika sätt. Utbildning värdesattes hemma, och mina möjligheter ifrågasattes aldrig.

Att studera inom ett nytt område som vuxen var motiverande, eftersom det var mitt eget intresse som styrde. Min arbetsgivare utbildade hela personalen på ett mångsidigt sätt. Gemensamt arbete i studierna var ett stöd för mig. Arbetet i utvecklingsgrupper var en väldigt bra form av gemensamma studier, och utbildningen gav en bred bakgrund till mitt tänkande.  Utvecklingsgruppernas arbetsmetoder gav mig möjlighet att använda mina styrkor och mina inlärningssvårigheter kom inte fram så starkt, även om jag var tvungen att ägna mer tid åt arbetet.

• Våga ansöka till en utbildning, även om det känns 
  skrämmande. Ta reda på i förväg hur utbildningen ser ut och 
  vilka resurser som krävs.
• Det finns en god förståelse för inlärningssvårigheter, och i 
  många frågor kan skolan komma emot. Det kräver dock att 
  man är aktiv och lyfter fram sina behov.
• Ta reda på vad som är svårt för dig och utveckla dina rutiner. 
  Granska din självbild som en lärande individ och ditt sätt att 
  lära dig, och överge metoder som inte fungerar. 
• Våga söka hjälp genast om problemen börjar hopa sig. 
  Sådant som inte blivit gjort kan lätt lamslå dig.
• Fråga dina arbetskamrater eller din chef var de tycker att dina 
  problem med arbetet syns. När ni kan ringa in problemen kan 
  ni lättare lösa dem tillsammans.

Artikeln har ursprungligen publicerats som en del av Synliggör allas kunnande – inlärningssvårigheter hos vuxna, utbildning och arbetsliv -publikationen som framställts av Servicecentret för kontinuerligt lärande och sysselsättning.